”Ska det vara mig eller mej?” Om uttal av personliga pronominas singulara objektsformer

Abstract

I den här uppsatsen behandlas uttalet av de personliga pronominas singulara objektsformer. Dessa har sedan medeltiden stavningsmässigt genomgått en förändring från mik till mig. Klart är också att mej-uttalet fanns etablerat i vardagligt talspråk redan på 1600-talet. Synen på objektsformerna som markörer för stil och ålder undersöks i en litteraturgenomgång av språkvårdsrekommendationer från 1600-talet och framåt. Dessutom görs en intervjuundersökning av hur körledare idag ser på saken och på vilka grunder de bestämmer sig för det ena eller andra uttalet. Undersökningen motiveras av att man i körsammanhang ofta ställs inför valet mellan uttalen [mig] och [mej]. Resultaten av litteraturgenomgången visar att mig-uttal sedan flera hundra år använts som en markör för högre stil medan mej-uttal varit den vardagliga formen. Den visar också att olika stilmarkörer har utvecklats åt olika håll, vilket man kan behöva ta hänsyn till vid stilanalys av äldre texter. De intervjuade körledarna anger stil och ålder som de viktigaste faktorerna talande för mig-uttal. De underskattar också i samtliga fall åldern på mej-uttalet. Resultaten ger förhoppningsvis ett fylligare underlag för att i, främst körsammanhang, göra ett stilistiskt medvetet val mellan de båda uttalen av mig.