Fosterdiagnostik med MR och ultraljud - Den gravida kvinnans upplevlese

Abstract

Bakgrund: Den snabba tekniska utvecklingen har medfört förbättrade möjligheter till detaljerad och högkvalitativ fosterdiagnostik. Avvikelser i fostrets utveckling kan därför upptäckas på ett tidigt stadium i graviditeten. Att få ett besked om att fostret bär på en anomali är ofta en traumatisk upplevelse som försätter de blivande föräldrarna i svåra etiska dilemman. Fosterdiagnostik med MR är en relativt nyutvecklad modalitet som ger detaljerade och högkvalitativa bilder. Den forskning som genomförts hittills har främst handlat om magnetfältets inverkan på fostret medan det saknas kunskap om den gravida kvinnans upplevelse av undersökningen. Därför är det betydelsefullt att få ökad kunskap och förståelse för patientupplevelsen samt hur röntgensjuksköterskan bör bemöta kvinnan på bästa sätt för att skapa en lugn och trygg undersökningsmiljö. Syfte: Att beskriva gravida kvinnors upplevelser i samband med fosterdiagnostik med MR och ultraljud. Metod: En litteraturöversikt utfördes enligt Fribergs modell. Resultatet utgörs av tio vetenskapliga originalartiklar av både kvalitativ och kvantitativ art. Resultat: Den gravida kvinnan som genomgår fosterdiagnostik med MR och ultraljud bär ofta på oro och ångest inför undersökningsresultatet och om fostret kan ta skada av undersökningen. Inför fosterdiagnostik med MR är det viktigt att kvinnan är väl informerad och förberedd på vad undersökningen kan innebära, dess tillvägagångssätt samt vanligt förekommande upplevelser i samband med proceduren. Miljön i undersökningsrummet, bemötandet, informationen samt personalens förmåga att kommunicera med patienten har stor betydelse i undersökningssituationen. Lika så är det viktigt att bekräfta kvinnan samt göra henne delaktig i undersökningen. Slutsats: Som röntgensjuksköterska är det viktigt att vara lyhörd inför patientens omvårdnadsbehov genom att ha en god inlevelseförmåga. Omvårdnaden bör anpassas utifrån patientens behov och förmåga att samverka. En krisreaktion som uppstår till följd av ett traumatiskt besked kan medföra svårigheter för patienten att ta till sig detaljerad information. Omvårdnaden bör då fokusera på att ge känslomässigt stöd och att vara närvarande i mötet med patienten.