Språkriktighetens roll i svenskundervisningen. En kvalitativ studie av fem lärares attityder till, kunskaper om och bedömning av språkriktighet i gymnasieskolan

Abstract

Syftet med denna undersökning har varit att få en bild av vad svensklärare anser det innebär att, som det står i kunskapskraven för kursen Svenska 1 i gymnasieskolan, eleverna i huvudsak kan följa skriftspråkets normer för språkriktighet. Det är intressant, eftersom kunskapskravet lämnar utrymme för både tolkning och egna värderingar, samtidigt som vi strävar efter en likvärdig skola med likvärdig bedömning. Jag har därför undersökt vilken nivå i fråga om språkriktighet som ett antal svensklärare tycker är rimligt att kräva. Utöver detta har jag också undersökt de aktuella svensklärarnas attityder till, och kunskaper om, språkriktighet, eftersom detta varit föremål för diskussion.

För undersökningen har jag genomfört kvalitativa intervjuer med fem olika gymnasielärare i svenska. Svaren har sedan jämförts med vad olika språkforskare anser, detta via en tidigare genomförd studie (Sjöstrand, 014). Under intervjuerna fick lärarna också, till skillnad från språkforskarna, besvara ett antal påståenden om språkriktighet, vilka senare värderats utifrån de direktiv som ges i Språkriktighetsboken (005). Påståendena användes därmed för att undersöka lärarnas attityder till, och kunskaper om, språkriktighet.

Undersökningen visar att svensklärarna i min studie generellt sett ställer låga krav på elevers språkriktighet vid sin bedömning. De framhäver att elevernas språkliga kompetenser är bristfälliga när de kommer från grundskolan, vilket gör att det inte är rimligt att kräva ett korrekt språkbruk – trots att det står angivet i kunskapskraven. Undersökningen visar också vissa tendenser som indikerar att de aktuella svensklärarna själva är ur fas när det kommer till dagens språkriktighetsdebatt. Därtill visar undersökningen också att lärarna i sin undervisning ibland tenderar att förmedla föråldrade normer och riktlinjer för språkriktighet.