Konsumentskydd vid offentliga välfärdstjänster. I gränslandet mellan offentlig rätt och civilrätt.

Abstract

På den traditionella konsumentmarknaden finns ett skydd för konsumenten i form av civilrättsliga påföljder som är möjliga att tillämpa vid fel eller dröjsmål. När brister uppkommer vid utövandet av välfärdstjänster kan det finnas ett behov av att kräva skadestånd, prisavdrag, hävning, fullgörelse eller ett avhjälpande även i relationen mellan brukaren och det allmänna, för att på så vis stärka den enskildes ställning. Uppsatsen har till syfte att ur ett konsumenträttsligt perspektiv undersöka i vilken mån det är möjligt att tillämpa dessa civilrättsliga sanktioner inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen, skolan och förskolan. En analys görs även gällande huruvida det rättsläge som framkommer ger ett tillfredsställande rättsskydd för brukaren, samt ett resonemang de sententia ferenda och de lege ferenda, dvs. hur gällande rätt borde vara. I uppsatsen prövas möjligheten att anföra nya perspektiv gällande rättsskyddet för brukaren av offentliga välfärdstjänster. De slutsatser som konstateras är att lagstiftaren inte förefaller ha i åtanke att ett civilrättsligt konsumentskydd är tillämpbart för de offentliga välfärdstjänsterna, trots att offentligrättslig lag innehåller en rad krav på tjänsterna som utföraren har att uppfylla. Inte heller tyder praxis på någon generell tendens att tillämpa civilrättsliga angreppssätt. Likaså är det allmänna ofta skeptisk till möjligheten att tillämpa civilrättsliga normer inom det offentligrättsliga systemet. Vare sig kommuner, landsting eller myndigheterna har något egentligt intresse av att se förhållandet som ett avtalsrättsligt sådant. Däremot finns omständigheter som talar för att det är möjligt att dra paralleller med ett civilrättsligt avtal, och ju mer likt förhållandet är ett avtal, desto närmare till hands ligger det att tillämpa civilrättsliga normer. Dessutom är de civilrättsliga sanktionerna åtminstone i teorin möjliga att överföra till välfärdstjänsterna. Av utredningen framkommer att det går att urskilja både offentligrättsliga och civilrättsliga drag som föreligger sida vid sida inom välfärdstjänsterna. I nuläget är det upp till rättstillämpningen att bedöma vilket av dessa drag som väger över i ett konkret fall, och vilka principer som därmed blir tillämpbara. En orsak till den generella obenägenhet som visar sig mot att tillämpa ett civilrättsligt konsumentskydd vid de offentliga välfärdstjänsterna konstateras vara den gruppering som görs inom juridiken mellan olika rättsområden. Det framkommer att de uppdelningar som görs mellan civilrätt och offentlig rätt skapar inlåsningseffekter till nackdel för rättsutvecklingen och enskildas möjlighet till utökat skydd. Med anledning av den osäkerhet som råder gällande de civilrättsliga sanktionernas tillämpbarhet kan det konstateras att rättsläget inte ger ett tillfredsställande skydd för brukare av välfärdstjänsterna. I den mån sanktionerna är möjliga at tillämpa kvarstår problemet att deras utformning inte passar att tillämpa rakt av, med anledning av tjänsternas särdrag. För att bringa klarhet i vad som ska gälla i dessa förhållanden, och för att kunna anpassa utformningen av skyddet efter tjänsternas särdrag, bör en egen kontraktstyp utformas. Det konstateras vara möjligt att se förhållandet mellan brukaren och det allmänna som ett avtalsrättsligt sådant, med undantag för grundskolan där en viljeförklaring från den enskildes sida inte går att urskilja. Med anledning av det särskilda förhållande som råder vid denna typ av tjänster blir det fråga om ett avtal sui generis. För de brister som inte avhjälps genom avtalsförhållandet föreslås lagstiftningsåtgärder. I ett större perspektiv utgör undersökningen ett exempel på att juridikens indelningar efter olika rättsområden kan försvåra utvecklingen av rätten åt ett håll som för en icke juridiskt skolad framstår som mest naturligt.