"Kelit säger alla här." Dialekten som resurs i skolan

Abstract

Dialekt hos elever har historiskt betraktats som ett problem. Idag ser situationen annorlunda ut. Styrdokumenten för svenskämnet innehåller krav på undervisning i språklig variation, språkhistoria, grannspråksundervisning och grammatik. Min ambition med det här arbetet är att undersöka hur dialekt kan vara en resurs i svenskundervisningen på gymnasiet och i grundskolans senare år. Undersökningens syfte är att testa elevers aktiva dialektanvändning och passiva dialektkunskap, för att utifrån resultaten diskutera didaktiska grepp på svenskämnets kursplaners centrala innehåll. Forskningsfrågorna är: 1. I vilken utsträckning förstår och talar elever i år 7 på Örbyskolan dialekt? 2. Hur kan dialektala företeelser användas som resurs i svenskundervisningen? Mitt material består av 29 intervjuer med elever i år 7 på Örbyskolan i Marks kommun. Intervjun i sin helhet analyserades utifrån en checklista med dialektvariabler. Ett ordkunskapstest mätte hur många dialektala ord eleverna kunde. Resultatet visar i stora drag att elevernas uttal skiljer sig från standardsvenska när det gäller vokalljud och sl > schl. Vad orden beträffar vet 93 % vad kelit betyder och nästan alla använder också ordet aktivt. Det behöver inte finnas en direkt korrelation mellan passiv kunskap och aktiv användning av dialekt. I skolan kan elevernas sammanlagda dialektkompetens utnyttjas när det gäller undervisning i språklig variation. Det främjar språklig iakttagelseförmåga. Undervisning i grannspråk och språkhistoria kan ha sitt avstamp i dialektala företeelser eller ord. För att göra grammatikundervisning meningsfull krävs ett sammanhang och ovanstående områden kan bidra med det. Undervisning ur ett erfarenhetspedagogiskt perspektiv bör utgå från eleverna. Deras dialekt må variera, både i grad och beroende på vilken i landsände undervisningen sker, men genom att presentera det främmande med hjälp av det kända kan man som lärare skapa intresse och ökad förståelse.