Den svenska modellen och dess nya utmaningar

Abstract

Namnet på uppsatsen är Svenska modellen och dess nya utmaningar. Frågeställningarna jag har är om den svenska modellen är förenlig med de åtaganden som den europarättsliga reglering, som Sverige genom medlemskap i EU och Europarådet, har att följa. En underliggande fråga som jag ville undersöka var om modellen klarar av att leverera eller om den är ineffektiv, då modellen har beskyllts för att vara oflexibel och därmed inte skapar den tillväxt och de nya arbeten som krävs.

Syftet med uppsatsen är att se om de tre politiska målsättningarna som ställts upp, välfärd genom en gemensam marknad, skyddandet av mänskliga rättigheter genom människorättskonventionen och välstånd genom delaktighet i arbetet är förenliga. Genom uppsatsen har jag försökt besvara detta genom att ta utgångspunkt i två konflikter på arbetsmarknaden, Kellermanfallet och Vaxholmskonflikten, som drivits vidare till prövning i Europadomstolen respektive EG-domstolen.

Den svenska modellen, vars tillkomst kan dateras tidigt 1900-tal, och som i stort sett idag är densamma, med undantag för vissa ändringar på både 70 och 90-talen, tycks vara förenlig med samtidens utmaningar. Den kritik som riktats mot modellen i form av ekonomisk ineffektivitet saknar stöd. I alla fall om man jämför med övriga system i Europa. Tvärtom har den svenska modellen, tillsammans med övriga Norden en avundsvärd position då den lyckas att både generera rättvisa villkor och effektivitet. Att modellen låser fast arbetskraften och gör arbetsmarknaden oflexibel tycks också sakna stöd i empirin. Tvärtom verkar det som rörligheten på arbetsmarknaden är stor. Under det aktuella året som undersöktes bytte 10 procent av arbetskraften arbete, nästan 290 000 kom in på arbetsmarknaden och nästan 340 000 lämnade den. Vidare finns det i den svenska regelkonstruktionen en inbyggd flexibilitet genom att många lagar har dispositiva eller semidispositiva inslag. Därav lämnas utrymme för parterna att själva skapa de villkor som bäst passar deras förhållanden.

Huvudsyftet var ändå att se om den svenska modellen är förenlig med de internationella åtaganden som Sverige gjort. Hittills finns inga juridiska hinder mot den svenska modellen. Det skall dock framhållas att när denna uppsats skrivs är inte konflikten i Vaxholm slutligen avgjord. Den är uppe för prövning i EG-domstolen om dom väntas under våren/sommaren 2007. Vad utgången blir är förstås svårt att veta. Det jag kommit fram till är att det klart finns rättsligt stöd för EG-domstolen att gå mot bolagets klagan, och jag skulle själv bli förvånad om EG-domstolen kommer till en annan slutsats. Arbetsmarknadsfrågor är politiskt känsliga och med tanke på det politiska stöd som modellen fått både i Sverige men också av andra EU-länder så blir det problematiskt för domstolen att fälla Sverige. Inte minst för att syftet med det direktiv som bolaget åberopar, utstationeringsdirektivet, är att motverka social dumping. En fällande dom skulle med nuvarande regleringar kunna öppna upp för just detta.

Inte heller tvistelösningssystemet, AD, har visat sig stå i strid med europarätten. Europadomstolen gick på Sveriges linje, även om den inte var enig. Det är klart att det kan komma en situation i framtiden där AD återigen prövas i Europadomstolen, men som jag ser det krävs det ytterligare omständigheter för att det, som numer måste ses som Europadomstolens praxis, skall ändras.

Även om det inte finns några juridiska hinder mot den svenska modellen i dagsläget så är arbetsmarknadsmodellen satt under prövningar. Oavsett om man vill klassificera dessa som politiska, social eller ekonomiska så är det ett faktum att det uppstår problem. Den svenska modellen är skapad i ett särskilt syfte. Det skall råda balans på arbetsmarknaden och parterna skall själva bestämma villkoren. Detta gör att Sverige, till skillnad från många andra länder i Europa, har får lagregleringar på området. De regler som finns är i mångt och mycket skapade för att ge parterna instrument att själva lösa de problem som de anser sig ha. De rättigheter som finns för parterna är ofta rättigheter som är knutna till arbetsmarknadsorganisationerna, de är så kallade kollektiva rättigheter. Detta är sprunget ur en tid då samhället var annorlunda än nu. Individen har fått ett allt större genomslag i samhället sedan modellen skapades och detta blir tydligare i takt med europeiseringen av svensk politik. Individen ges rättigheter genom Europakonventionen, men också genom EU:s rättsakter så som stadgan för de grundläggande rättigheterna eller sekundärrätten så som arbetstidsdirektivet. Detta förändrar situationen och konkret leder det till en ökad reglering av arbetsmarknaden.

Det finns ständigt en strävan inom EU att göra det enklare för handel genom borttagandet av nationella hinder. Detta visar sig inte minst i tjänstedirektivet. När det gäller tjänstemarknaden har det visat sig i både Vaxholmsfallet men också i kommissionens ursprungliga förslag till direktivtext att det kommer i konflikt med kollektivavtalen och den svenska modellen. Det tycks finnas en motsättning mellan den fria rörligheten på arbetsmarknaden och upprätthållandet av den svenska modellen.

För svensk del är individuella rättigheter ett nytt fenomen, en ny kropp som tidigare inte passat in i den modell som parterna velat ha. Att tjänstedirektivet nu inte blev som kommissionen avsåg är inte slutet på den målkonflikt som i grunden finns. En samordning av EU-medlemsstaternas olika arbetsmarknadsmodeller där syftet är att skapa fri rörlighet för arbetskraften samtidigt som medlemsstaterna å ena sidan säger sig stödja denna samtidigt som de å andra sidan vill motverka social dumping och snedvriden konkurrens är upplagt för problem. Framtiden lär innehålla återkommande konflikter mellan den svenska modellen och europarättens regleringar. Detta oavsett utgången i Vaxholmsfallet.

Grunden för både Kellermanfallet och Vaxholmsfallet är att det är arbetsgivare som på juridisk väg försökt att komma undan att teckna kollektivavtal. Detta för att arbetsgivarna har haft sämre villkor än vad svenska kollektivavtal medgett. De har därmed försökt gå domstolsvägen för att hindra detta. Denna dörr har tidigare varit stängd och det har i Sverige inte setts som en juridisk fråga utan politisk. Om det politiskt kloka i att ge upp kollektivavtalen och i stället konkurrera med lägre löner berör jag i och för sig inte i denna uppsats. Men traditionellt är det inte en fråga som skall avgöras av jurister utan genom det politiska systemet med folkviljan som yttersta grund.