NOCTURNES. Le monde du sommeil dans À la recherche du temps perdu de Marcel Proust

Abstract

Denna studie kartlägger skildringen av sömn i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Vad som främst karaktäriserar framställningen är ett slags rumslighet i bildspråket. I Prousts verk beskrivs sömn som en konkret plats dit huvudkaraktären, Berättaren, beger sig genom att somna. Ord som ”värld”, ”territorium”, ”land”, ”trädgård”, ”lägenhet”, ”rum” och andra rumsliga begrepp används för att beskriva sömnen. Studiens teoretiska ramverk utgår ifrån vissa narratologiska och intertetextuella begrepp som ”narratologisk funktion av rumsbeskrivningar” och ”intertextuellt klimat”. Efter en första del där denna rumslighet illustreras följer en analytisk del som studerar dess estetiska skiftningar. Sömn kan i Prousts verk ur ett estetiskt perspektiv betraktas som en litterär triptyk bestående av tre estetiska ”paneler” som bildar en sammanhängande helhet. Dessa tre paneler yttrar sig som följer: i den första volymen, Swanns värld, framställs sömnen som en helig plats där Berättaren tror sig kunna komma till en himmelsk sfär i vilken den konstnärliga inspirationen och den svunna tiden kan återfinnas. Den första stilistiska ändringen sker i volym två, I skuggan av unga flickor i blom, där sömnen upphör att manifestera sig som en helig plats och snarare blir en profan plats där kroppens fysiska drifter hamnar i fokus. Denna andra estetiska tendens fortsätter genom de centrala volymerna av verket ända till Den fångna, där ännu en förändring sker och sömnvärlden till slut blir en relativ plats som inte längre endast är knuten till den sovande kroppen. Det blir allt svårare att urskilja när Berättaren sover och när han är vaken, var hans sömnvärld börjar och det vakna livet slutar. Berättaren tycks slutligen befinna sig i ett sömngångaraktigt tillstånd som överskrider gränsen mellan drömvärld och vaket tillstånd.