Den otjänstvillige tjänstemannen. Alternativa grunder i talan om enskilt anspråk och åklagarens ansvar att åberopa dem.

Abstract

Uppsatsen behandlar åklagarens utförande av målsägandens talan om enskilt anspråk, med särskilt fokus på vad som i litteraturen kallas ”alternativa grunder”. Det utreds huruvida ansvar för åklagaren att åberopa alternativa grunder kan anses föreligga enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken, vari skyldigheten att i vissa fall utföra talan om enskilt anspråk regleras. Frågan är hur väl åklagaren utför talan, med hänsyn till de risker för rättsförlust målsäganden löper om alternativa grunder inte åberopas. Praxis och en betydande mängd doktrin samt myndighetsinstruktioner till åklagaren har gjort tydligt, dels att behörigheten för åklagaren stäcker sig mycket längre än skyldigheten i 22 kap. 2 § rättegångsbalken, dels att åklagaren också bör utnyttja behörigheten för att målsägandens rätt och fördelen av gemensam handläggning inte ska gå förlorade. Följaktligen slås fast att åklagaren i sin myndighetsroll ett ansvar att åberopa alternativa grunder. Utifrån det åklagaransvar som kunnat fastställas i arbetets kvalitativa del följer sedan en kvantitativ del där ett stort antal brottmålsdomar genomgåtts för att avgöra korrelationen mellan det ansvar för alternativa grunder som åklagaren har och den utsträckning i vilken sådana grunder faktiskt åberopas. I de granskade domarna utför åklagaren 518 målsägandens talan om lika många enskilda anspråk, men enbart i två fall åberopas alternativa grunder. Slutsatsen är att åklagare, för att agera i enlighet med det ansvar som uttalas i de granskade rättskällorna, har betydligt mer att göra för att ta tillvara målsägandens rätt i fråga om alternativa grunder.