Intentionerna som glömdes bort. Personlig assistans - en livsviktig men urholkad reform.

Abstract

1994 infördes lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och den däri betydelsefulla insatsen personlig assistans. Assistansen sågs som ett viktigt, och i princip avgörande, steg på vägen för att möjliggöra ett självständigt och oberoende liv för de personer som har en funktionsnedsättning. Genom att berättigas personlig assistans ska personer med funktionsnedsättning ges en möjlighet att leva som andra.

Av min utredning beträffande rätten till insatsen kan jag dock konstatera att flertalet ändringar och restriktiva tolkningar har gjorts i både lagstiftning och praxis sedan lagens tillkomst. Ändringar och tolkningar som resulterat i att vi idag inte har en så generös assistansreform som förutspåddes 1993. Knappt ett år efter lagens införande föreslogs en första lagändring som skulle komma att inskränka rätten till personlig assistans, och åren sedan dess fram till idag har präglats av en het debatt beträffande insatsen. Den restriktiva tillämpning vi har i dagsläget gör att det finns anledning att fråga sig om en ordning där allt fler nekas, eller blir av med, sin assistans går att förena med målsättningarna med LSS.

I uppsatsen görs en analys av rätten till personlig assistans utifrån de principer, intentioner och värden funktionshinderpolitiken bygger på. Utredningen visar att flertalet domar från Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, har resulterat i omfattande inskränkningar i rätten till assistans. Mycket av det som tidigare ansetts utgöra grundläggande behov faller i dagsläget utanför. Allt fler blir av med sin sedan tidigare beviljade insats och de som ansöker en första gång får avslag. Försäkringskassan anpassar sin tillämpning till HFD:s praxis och min utredning visar även att Försäkringskassan ofta går steget längre. Då Försäkringskassan är första, och ofta sista, instans vid prövning av rätten till assistans är det mycket problematiskt att deras tillämpning snävats in avsevärt.

Efter en analys av gällande rätt och Försäkringskassans tillämpning kan jag konstatera att nuvarande ordning är i strid med de intentioner som föranlett införandet av en av våra viktigaste rättighetslagar. Nuvarande ordning är i strid med de grundläggande principer och värden som genomsyrar funktionshinderpolitiken. Nuvarande ordning är i strid med mänskliga rättigheter.