It must not be over yet

Abstract

Tre veckor in i min utbytestermin blir min pappa sjuk. En skyddad tillvaro ruckas på och blir ersatt av en verklighet pendlande mellan hopp och förtvivlan. Att befinna sig långt bort och att leva med väntan på besked och beslut av sjukvården blir något jag får lära mig att hantera. Mitt mål med arbetet har varit att visualisera mina komplexa känslor kring hopp och förtvivlan under hans sjukdomsförlopp. Utifrån samtal jag fört med min pappa har jag utforskat hur jag kan omvandla en privat händelse till något visuellt och publikt. Viktigt har också varit att försöka implementera en vardag i visualiserandet för att sjukdomen drabbar så många, anhöriga inkluderade. I arbetet har jag utgått ifrån frågeställningarna: “Hur kan en genom ett konstnärligt utforskande gestalta en svår sjukdom?” och “Hur kan samtal kring livsförändring och anpassning omvandlas till en designpraktik?” Under arbetets gång har jag även arbetat med presentationen till publiken, för att verkligen få det privata samtalet att nå ut. En fråga som då tillkommit är: ”Hur kan rummet erbjuda sätt att framhäva de känslor jag vill nå mitt gestaltande?” Slutresultatet är 10 affischer som på olika vis abstraherar ett privat innehåll. Jag har jobbat efter att väcka en vilja hos någon som varit i samma situation som jag att vilja bearbeta, eller bara känna sig mindre ensam i känslostormarna. Ett mer personligt syfte jag arbetat efter är att få en djupare förståelse för vår egen dödlighet och den icke-kontroll vi måste acceptera i livet i kombination med att öka min konstnärliga visualiseringsförmåga. Titeln ”It must not be over yet” är översatt från en mening min pappa sa. Innan operation tänkte han att ”det kan inte vara över än”. Och, likt mitt projekt med alla dess experiment är vi långt ifrån sista sidan. Även om jag här visar mitt resultat, så kommer historien och viljan att visualisera den leva vidare.