Utflyttningsbeskattning av fysiska personers orealiserade värdeökningar - i förhållande till etableringsfriheten

Abstract

I denna uppsats analyseras, utifrån EU-domstolens praxis, utflyttningsbeskattning av fysiska personers orealiserade värdeökningar i förhållande till etableringsfriheten i EU. Med utflyttningsbeskattning av fysiska personers orealiserade värdeökningar avses beskattning som utlöses i utflyttningsstaten enbart med anledning av att en fysisk person flyttar ut från denna medlemsstat till en annan medlemsstat inom EU och utan att den fysiska personens kapitalvinst, på̊ exempelvis bolagsandelar, faktiskt har realiserats vid utflyttningstidpunkten. Skatten, som fastställs vid utflyttningstidpunkten, kan uppbäras av utflyttningsstaten antingen i samband med utflyttningen eller senare på grund av ett uppskov med betalningen av skatten. Även om EU:s medlemsstaters fiskala suveränitet är stark och EU:s lagstiftningskompetens är begränsad inom området för direkt beskattning är medlemsstaterna ändock, med anledning av att EU-rätten är överordnad nationell rätt, skyldiga att se till att deras nationella regler inte strider mot de grundläggande friheterna i EU. EU-domstolen har i detta hänseende givits mandat att tolka de grundläggande friheterna i EU i allmänhet och etableringsfriheten i synnerhet. Den som ytterst har kunnat avgöra förhållandet mellan etableringsfriheten och nationella regler om utflyttningsbeskattning av fysiska personers orealiserade värdeökningar är därmed EU-domstolen med sin rättspraxis. Resultatet i denna uppsats visar emellertid att denna rättspraxis från EU-domstolen har utvecklats över tid. EU-domstolens argumentation i sitt senaste avgörande inom kategorin, från slutet av 2016, skiljer sig nämligen i vissa avseenden från EU-domstolens tidigare meddelade mål från början av 2000-talet. En slutsats i uppsatsen är därför att den rättsutveckling som har skett i och med EU-domstolens senare mål har medfört att vissa delar av det tidigare etablerade rättsläget de facto är obsoleta i och med det nu gällande rättsläget. Eftersom EU-rätten är överordnad nationell rätt måste medlemsstaterna beakta EU-domstolens praxisutveckling när de utformar sina nationella utflyttningsbeskattningsregler. Den svenska skattemyndighetens (Skatteverkets) lagförslag, som presenterades i slutet av 2017, om att Sverige skulle införa nationella regler om utflyttningsbeskattning av fysiska personer synes i detta hänseende ha tagit EU-domstolens mål i beaktande. Även om förslaget förkastades i mars 2018, visar uppsatsen att de delar av förslaget som analyserats i uppsatsen skulle ha varit förenliga med etableringsfriheten om de skulle ha införts i svensk lagstiftning. Uppsatsen framhåller slutligen att även om Sverige för tillfället saknar nationella regler om utflyttningsbeskattning av fysiska personers orealiserade värdeökningar så finns det andra medlemsstater i EU som har utflyttningsskatteregler av denna karaktär. Oavsett om dessa exitskatteregler skulle kunna rättfärdigas, utgör dessa regler hinder mot etableringsfriheten på den inre marknaden i allmänhet och mot den europeiska integrationsprocessen i synnerhet.