Folkbokföringens ettårskrav i förhållande till rätten till fri rörlighet för arbetstagare och arbetssökande inom EU - En undersökning av Skatteverkets tillämpning

Abstract

En person som blir folkbokförd i Sverige för första gången tilldelas ett personnummer som utgör en unik identitetsbeteckning. I mångt och mycket kan personnumret ses som en nyckel till det svenska samhället då det används till många saker och avsevärt underlättar en persons vardagsliv i Sverige. En person som lever i Sverige utan personnummer kan således förväntas stöta på många svårigheter när denne försöker ta sig fram i samhället. För att en person som flyttar till Sverige ska bli folkbokförd krävs att denne anses bosatt här i landet. En person anses bosatt i Sverige om denne kan antas komma att tillbringa sin normala dygnsvila här i landet under minst ett år. Detta så kallade ettårskrav framgår av folkbokföringslagens tredje paragraf och gäller för såväl inflyttande svenska medborgare som personer som är medborgare i andra länder. Uppsatsen visar dock på att utländska EU-medborgare, av personkategorierna arbetssökande respektive arbetstagare, behandlas annorlunda och i längden på ett mindre förmånligt sätt än i jämförelse med svenska medborgare när Skatteverket tillämpar ettårskravet och därtill sammanlänkade bestämmelser. Särskilt uppmärksammas hur tätt sammanlänkat ettårskravet är med uppehållskravet i folkbokföringslagens fjärde paragraf när Skatteverket gör sin tillämpning. Olikbehandlingen av nämnda personkategorier är problematiskt i förhållande till deras rätt till fri rörlighet inom EU och EU-rättens krav på icke-diskriminering. Undersökningen i uppsatsen pekar på att Skatteverkets tillämpning av ettårskravet är oförenlig med EU-rätten. I uppsatsen tas även upp vilka konsekvenser denna oförenlighet får för Skatteverkets tillämpning av ettårskravet.