En konstitutionell proportionalitetsbedömning av: inhemska regler om obligatorisk rapporteringsplikt

Abstract

Arbetet behandlar obligatorisk rapporteringsplikt avseende svenska inhemska skatteupplägg som presenterades i betänkandet SOU 2018:91 och byggde på EU:s direktiv 2018:822 angående obligatorisk rapporteringsplikt (”mandatory disclosure rules” eller ”MDR”). Av betänkandet framgår ett lagförslag som innehåller inhemska regler. Dessa inhemska regler går utöver de MDR-regler som antagits inom EU även om de givits en med direktivet överensstämmande grundkonstruktion genom att både rapporteringsplikt för inhemska och gränsöverskridande arrangemang föreslogs i samma lagförslag. Vissa avvikelser finns vilka beror på att vissa delar av direktivets reglering specifikt träffar gränsöverskridande företeelser och ligger utanför ramen för de inhemska reglerna i betänkandet SOU 2018:91.

Utredningens förslag betraktas genom proportionalitetsprincipen, en viktig princip inom skatterätten som ligger till grund för den riktade analys som genomförs i uppsatsen. Principen ges en systematisk uppbyggnad innebärande att den indelas i tre delbedömningar: lämplighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt bemärkelse. Tre olika men sammanhängande delbedömningar vilka används för att göra principen greppbar och möjlig att applicera på lagförslaget om rapporteringsplikt för inhemska arrangemang.

Förslaget om tvingande rapporteringsplikt för inhemska arrangemang skulle bidra till ökad förståelsen för hur det svenska skattesystemet används. Förslaget anses i arbetet inte kunna underkännas som olämpligt för att uppnå målen och kan även anses nödvändigt för att öka kunskapen om det svenska skattesystemet på det sätt som presenteras i betänkandet. Tvingande rapporteringsplikt för inhemska skatteupplägg anses i arbetet uppfylla de krav som uppställs av lämplighetsbedömningen respektive nödvändighetsbedömningen. I den tredje och sista bedömningen blir det däremot tydligt att lagförslaget inte tillräckligt värnar de krav som uppställas på förutsägbarhet i skattesystemet utan istället prioriterar likabehandling. I strikt bemärkelse har betänkandet inte klargjort varför värdet av likabehandling ska prioriteras högre än förutsägbarheten och förlaget innehåller en omotiverad värdering. Genomförandet av bedömningen visar på proportionalitetsprincipens konstitutionella vikt i lagstiftningen och hur den kan användas som resurs för ökad förståelse av motsättningar vid intressekonflikt.