Minnenas och sinnenas betydelse vid litterär översättning – via översättarens (ålliknande) metamorfoser
Abstract
Som barn följde jag ibland med min pappa ut med ekan när han fiskade ål. När jag under översättarutbildningen på Akademin Valand började översätta novellen ”Starver” ur novell-samlingen Fen av Daisy Johnson – där en ung tjej genomgår en metamorfos och blir en ål – tänkte jag tillbaka på de där fisketurerna. Jag minns särskilt när de låg och slingrade sig i … ja, vad kallades den? När jag träffar pappa nästa gång frågar jag vad den kallas, den där som de låg i. Ålsumpen, svarar han. (Han kan ha sagt ålasumpen, med ett a inkilat mellan ”ål” och ”sumpen”.) De slingrade sig i ålsumpen framme i fören. Svarta, blanka, smäckra. Ormlika, lite läskiga. Han hade tagit upp dem i ryssjor. När jag översatte novellen försökte jag gå tillbaka i tiden – hur rörde ålarna sig där i ekan? Vad vet jag om dem? Jag började fundera på vad de här tidiga minnena betydde för min översättning: kanske var det till och med så att jag drogs till novellen tack vare dem.
Degree
Student essay
Collections
View/ Open
Date
2019Author
Wijk, Karin
Keywords
Översättning
Litterär gestaltning
Publication type
report
Language
swe