Att anmäla eller inte anmäla när ett barn far illa

Abstract

Bakgrund: Alla barn har rätt till liv, överlevnad och att få växa upp under trygga förhållanden. Dessvärre lever inte alla barn efter dessa villkor. Vissa barn far illa och utsätts för hot, missförhållanden och försummelse, vilket orsakar ett stort lidande. För dessa barn kan en orosanmälan vara livsavgörande, men trots det anmäls inte alla misstankar om övergrepp mot barn. Sjuksköterskan är en av de yrkeskategorier som faller under Socialtjänstlagens anmälningsplikt och har en viktig roll i att kunna upptäcka och hjälpa barn som far illa. Syfte: Att belysa faktorer som påverkade sjuksköterskans beslut kring orosanmälan vid misstanke om att ett barn for illa. Metod: Vald metod var en strukturerad litteraturöversikt baserad på totalt 12 artiklar. Nio av artiklarna var av kvantitativ design och tre av kvalitativ design. Analysmetoden utgick från Fribergs analysmodell för kvalitativa och kvantitativa artiklar. Resultat: De faktorer som påverkade sjuksköterskans beslut delades in i två huvudkategorier: Inre faktorer och Yttre faktorer. Inre faktorer belyste hur sjuksköterskans tidigare erfarenheter och personliga värderingar, rädslor samt uppfattning av socialtjänsten påverkade beslutet om en orosanmälan gjordes. Yttre faktorer beskrev att sjuksköterskans kunskap och utbildning, upplevda kollegiala stöd samt vilka bevis hen erhöll var avgörande inför beslutet om en orosanmälan skulle göras. Slutsatser: Sjuksköterskor saknar tillräcklig kunskap och utbildning inom området. Tidigare erfarenhet, både arbetserfarenhet och privat erfarenhet av att möta barn som far illa och orosanmäla, var av vikt i beslutsprocessen. Rädsla och brist på bevis påverkade också beslutet att orosanmäla eller inte. Mer utbildning behövs om aktuella lagar som sjuksköterskor ska förhålla sig till samt anmälningsplikten för att öka möjligheten till fler orosanmälningar.