Skälig ersättning - Rätten till ersättning för rättegångskostnader i skatte- och straffprocessen i teori och praktik.

Abstract

Uppsatsen behandlar rätten till ersättning för rättegångskostnader i skatte- och straffprocessen i teori och praktik. Detta görs genom en studie av gällande rätt i sedvanlig respektive faktisk mening, huvudsakligen genom en undersökning av empiriskt material bestående av underrättsavgöranden i de två måltyperna under tidsperioderna sedan de senaste vägledande prejudikaten från HFD respektive HD. Ett access to justice-perspektiv tillämpas som teoretisk utgångspunkt för att synliggöra den enskildes reella tillgång till rättssystemet och möjlighet att ta till vara sin rätt på ett effektivt sätt. ”Skälig ersättning” för rättegångskostnader ska beviljas den skattskyldige respektive tilltalade i de två måltyperna, men tillämpningen och bedömningen av begreppet skiljer sig åt. I uppsatsen kartläggs rätten till ersättning i de två måltyperna för att sedan jämföras med varandra. Det konstateras att bedömningen av vad skälig ersättning är tycks ha olika syften och utgångspunkter. I skatteprocessen presumeras att den skattskyldige inte har ett behov av hjälp från ett juridisk biträde och biträdeskostnader, varför ersättning endast ska medges i undantagsfall. I straffprocessen presumeras att den tilltalade har ett behov av en försvarare och biträdeskostnader samt vad som är skälig ersättning, varför utgångspunkten är att ersättning ska medges. Det konstateras att dessa skillnader är tydliga både i teorin och i praktiken, resulterande i att domstolen i straffprocessen medger ersättning i betydligt högre utsträckning än i skatteprocessen. Det konstateras slutligen att domstolen möjligtvis inte hänger med i en utveckling av vad som faktiskt är skäliga kostnader och skälig ersättning för det juridiska arbetet samt att den enskilde trots framgång själv ofta får stå för en del av sina rättegångskostnader. Det kan därmed anses att båda processerna saknar ett fullständigt rättsskydd för den enskilde.