Påtaglig risk för rättsosäkerhet? Rättssäkerhet och barnets bästa vid begäran om upphörande av vård av barn som vårdas med stöd av 2 § LVU

Abstract

Den här uppsatsen handlar om upphörande av tvångsvård för barn och unga som tvångsvårdas med stöd av 2 § LVU, med fokus på de fall där omsorgsbrister är den huvudsakliga grunden för tvångsvården. Uppsatsen belyser hur barnets bästa och rättssäkerheten bedöms i förhållande till upphörande av tvångsvård av barn. Därtill utreds, genom en empirisk rättsfallsundersökning, hur rättstillämpningen ser ut i praktiken vid begäran om upphörande av vård. Det är vägledande för tvångsvårdslagstiftningen att vården ska upphöra och barn och unga ska därmed återförenas med sina vårdnadshavare när syftet med vården har uppnåtts. Detta ger upphov till en intressekonflikt där familjeåterförening ställs mot barnets rätt att fortsättningsvis säkerställas ett skydd mot risker samt rätten till stabilitet och kontinuitet. Utredningen visar att tolkningen och tillämpningen av rekvisiten påverkas av att den unge redan är föremål för tvångsvård vid prövningen om vårdens upphörande. Detta leder in på en diskussion om viljan att bevara status quo och det faktum att det kan väga tyngre än intresset för återförening, trots att risken för skada vid separation från familjehem inte ska beaktas vid bedömningen. Avslutningsvis konstateras att barn som tvångsvårdas med stöd av 2 § LVU på grund av omsorgsbrister tenderar att bli kvar i samhällsvård trots att det inte alltid är i enlighet med barnets bästa. Det konstateras även att kraven på rättssäkerhet inte upprätthålls i den mån de ska, då fler aspekter än den unges behandlingsbehov tas i beaktning vid fråga om upphörande av vård.