Horisontell direkt effekt av EU-stadgan: Tillräcklig i sig-doktrinen och dess otillräcklighet
Sammanfattning
Alltsedan EU-stadgan antogs och sedermera blev rättsligt bindande har det i den akademiska debatten diskuterats vilka verkningar denna kan få i relationer mellan privata rättssubjekt. Uppsatsen undersöker denna fråga och reder ut vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att stadgan ska få horisontell direkt effekt. Stadgetexten, uppfattningar i doktrin och framförallt EU-domstolens praxis diskuteras utifrån begreppen direkt effekt och horisontalitet. Utifrån kartläggningen av gällande rätt kritiseras domstolens tillräcklig i sig-doktrin då den leder till att artiklar som innehåller en hänvisning till vidarepreciseringar automatiskt utesluts från möjligheten att få horisontell direkt effekt, vilket i sin tur leder till inkoherens i EU-domstolens resonemang och syn på unionsrättens systematik. På ett mer principiellt plan kan de metodologiska oklarheterna även innebära att domstolen riskerar sin demokratiska och politiska legitimitet. Avslutningsvis analyseras alternativa lösningar de lege ferenda, såväl utifrån de egna slutsatserna som utifrån den modell Eleni Frantziou tidigare föreslagit i sin forskning. Slutsatsen är att domstolen bör – men troligtvis inte kommer – överge sin restriktiva syn på hänvisningar till vidarepreciseringar i stadgeartiklar, men att en helt ny modell i grund och botten enbart behövs när fråga är om rättigheter som inte har preciserats närmare i sekundärrätten.
Examinationsnivå
Student essay
Samlingar
Fil(er)
Datum
2021-04-22Författare
Lindqvist, Ann-Marie
Nyckelord
EU-rätt
EU-stadgan
EU-domstolen
Horisontell direkt effekt
Direkt effekt
Horisontalitet
Drittwirkung
Tredjemansverkan
Grundläggande fri- och rättigheter
Allmänna EU-rättsliga principer
Legitimitet
Metodologi
Eleni Frantziou
Serie/rapportnr.
2021:99
Språk
swe