Från främjande till tämjande

Abstract

I själva övergången mellan skola och arbetsliv situeras vägledaren. Dessa ska symbolisera den totala kompetens särskolans elever utvecklat och ska ha en djup insikt i elevernas intressen och förmågor för att på så sätt kunna hitta en meningsfull framtida sysselsättning, något som innebär en djup betydelse för individen. Samtidigt så utesluts individer med intellektuella funktionsnedsättningar i stora drag från den öppna arbetsmarknaden. Yrkesvägledarens roll i gymnasiesärskolan är dock outforskad. Det är dock denne som har som uppgift att styra elevens framtida riktning och möjligheter. Det är denne som ska se elevens styrkor och möjligheter och aktivt arbeta för att eleven hittar en så pass bra och utvecklande framtid som det bara går. Denna kvalitativa studie riktar in sig mot vägledarens roll ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Undersökningen syftar till att granska vilka framtidsutsikter elever på gymnasiesärskolans nationella program uppfattas ha och ämnar försöka förstå vilka mekanismer som verkar i övergången mellan skola och arbetsliv. Den kvalitativa studie riktar sig mot yrkesvägledare och APL-ansvariga i västra Sverige och om hur dessa förstår och genomför sin yrkesroll. I studien kontaktades runt 60 enheter från västsvenska kommuner. Genom ett strategiskt urval medverkar 12 respondenter från 9 enheter, från såväl stora som mindre kommuner. Gymnasiesärskolans reform 2013 har i tidigare studier visats syfta till en tydligare inriktning mot yrkeskunskap och anställningsbarhet. Samtidigt öppnades dörren mot introduktionsprogrammet. Vår studie visar att de “prestationsstarkare” eleverna på det nationella programmet uppvisat ett motstånd mot subjektspositioneringen i särskolan. Eleverna misslyckas enligt de intervjuade studie- och yrkesvägledare hellre på IM än etiketteras som avvikande på gymnasiesärskolan. Respondenterna menar att denna förändring i elevunderlaget har lett till att allt färre elever anses klara APL, den väg som ses som den mest framgångsrika till att skapa ett lönebidragsarbete för eleven. Istället ses den mer naturliga vägen vara till daglig verksamhet, det är framför allt denna horisont som gymnasiesärskolans elever vägleds mot. Privata arbetsgivare är vidare långt mer benägna än kommunala att anställa individer som gått på särskolan. Externa aktörer såsom Arbetsförmedling och Försäkringskassan upplevs samtidigt idag som mer kontrollerande och ifrågasättande - den samverkan och det samförstånd som förr fanns upplever respondenterna som förvanskat eller försvunnet. Individer måste numera bevisa sin anställningsbarhet; ansvaret ligger på individen att tillskansa sig de egenskaper som arbetsmarknaden kräver. Sämst av allt är kommunen, de vägrar anställa tidigare särskoleelever och hänvisar till behovet av en kvalificerad titel för att få tillgång till sin arena. En särskoleutbildning genererar dock ingen titel, ingen garanterad yrkeskompetens. Allt detta leder enligt våra respondenter till att deras elever i allt högre utsträckning inte lyckas tillskansa sig någon anställningsbarhet. De når yrkeskompetensen men möts allt oftare av en motvilja från samhällets aktörer att inkluderas på deras arenor. Vägledningen definieras ur ett sådant perspektiv inte av ett främjande utan snarare av ett tämjande av subjektets sedermera vuxna subordinering - ett lugnande av ett möjligt kommande motstånd till positionerandet som fortsatt omsorgsbehövande.