Om att ha medverkat i utredningen och ändå få livstid. En kritisk analys av billighetsskälet utredningsmedverkan i förhållande till kraven på proportionalitet, humanitet och rättssäkerhet

Abstract

Uppsatsen behandlar billighetsskälet utredningsmedverkan. I samband med en reform 1 april 2015 fick billighetsskälen i 29 kap. 5 § BrB sin nuvarande lydelse och ett nytt billighetsskäl avseende medverkan till utredning av den egna brottsligheten infördes. Införandet av bestämmelsen motiverades i förarbetena med att medverkan vid utredningen typiskt sett ger uttryck för ansvarstagande, liksom ett avståndstagande från brottsligheten och att den tilltalade bör kunna tillgodoräkna sig detta förhållande vid påföljdsbestämningen. Indirekt motiverades bestämmelsen med att den skapar incitament för den misstänkte att medverka i förundersökningen vilket kan förväntas leda till att det blir enklare att utreda komplicerade brott och att lagföringen på så sätt påskyndas. Bestämmelsen har sålunda motiverats utifrån såväl humanitetshänsyn som vikten av ökad effektivitet i brottsbekämpningen. Mot denna bakgrund diskuteras billighetsskälet medverkan till utredning av egen brottslighet ur ett ideologiskt, rättspolitiskt och praktikers perspektiv och analyseras därefter utifrån proportionalitet, humanitet och rättssäkerhet; tre för påföljdssysstemet grundläggande principer som även särskilt betonats i den reform som sammanförde billighetsskälen till nuvarande bestämmelse i 29 kap. 5 § BrB. Titeln anspelar på de allvarliga brister bestämmelsen har i förhållande till kravet på förutsebarhet. Såsom ordningen ser ut idag finns ingen garanti för att den tilltalade faktiskt får strafflindring för sin medverkan. Det saknas sålunda komponenter i det nuvarande systemet.