Sekundära omsorgsrelationer i den pedagogiska praktiken. En empirisk studie.

Abstract

Syftet med studien är att undersöka pedagogers förhållningssätt till barns anknytning vid inskolning, samt vilka strategier pedagogerna beskriver att de använder för att skapa förutsättningar till en trygg inskolning i förskolan. Genomgående i undersökningen har vi utgått ifrån anknytningsteorin. Studien genomfördes med hjälp av en webbenkät som besvarades av 38 pedagoger. I enkäten fanns både kvantitativa och kvalitativa frågor, vilket gav respondenterna möjlighet att ge specifika samt öppna och reflekterande svar. Resultatet har därefter analyserats utefter våra två frågeställningar. Vad är pedagogernas uppfattningar vad gäller anknytning? och Vilka strategier använder pedagoger för att erbjuda barnen en trygg bas utifrån omsorg, utveckling och lärande vid inskolning? Av resultatet framkom det att anknytningen är en central del vid inskolningen för att barn ska känna sig trygga med de pedagoger som finns i verksamheten. Ett dilemma som yttrade sig i resultat var bristen på vidareutbildning och att respondenterna önskade att detta ska tas upp mer på universitet samt som kompetensutveckling i verksamheterna och även i läroplanen för förskolan. Slutligen visade det sig att 97 procent av pedagogerna var nöjda med sin inskolningsstrategi. Det visar på att val av inskolningsstrategi, inskolningsperioden, pedagogers utbildningsnivå samt hur många pedagoger som arbetar i verksamheten inte har någon större inverkan på anknytningen till barn vid inskolning. Det hela handlar om den kvalitet som förskolan upprätthåller samt pedagogernas förmåga till att reflektera över varje enskilt barn men också barngruppen som helhet. Studien bidrar till diskussionen kring fortbildning och vikten av kompetensutveckling som ska erbjudas till pedagoger för att de ska utvecklas i sin profession.