”Personligheten är ju ens instrument” En fenomenologisk studie kring hur några specialpedagoger upplever sin egen yrkesroll och dess betydelse i mötet med eleven.

Abstract

Syftet med studien är att undersöka hur fem specialpedagoger upplever sig själva i sin yrkes roll och som redskap i det didaktiska arbetet att möta elever i behov av stöd. Den metod och teoretiska ansats som använts för studien är kvalitativa livsvärldsintervjuer i enlighet med fenomenologisk teori. Den hermeneutiska vändningen, att en beskrivning också är en tolkning, avgjorde att valet av metod och teoretisk ansats föll på hermeneutiken och en fenomenologisk livsvärldsansats. Även hur en dialogisk öppenhet i ett hermeneutiskt förfarande kan bidra till att fördomar belyses bidrog till val av metod. Det huvudsakliga resultatet visar att det har betydelse för den specialpedagogiska professionen att få tid för samtal med kollegor och för reflektion. Det framkommer även att det är svårt att separera sig själv från tjänstemannen och att balansgången är hårfin men nödvändig. Studiens resultat visar också att av de specialpedagogiska perspektiv som tas upp framträder det relationella perspektivet tydligt hos alla deltagare.