Utredningsstrategier vid människohandel med barn

Abstract

Sverige har som medlem i EU 2002 antagit en lagstiftning mot människohandel som bygger på ett av Europeiska Rådet antaget rambeslut. Den till rambeslutet anpassade svenska lagstiftningen mot människohandel i Brottsbalken 4 kap 1 a § ställer höga krav på de svenska brottsutredande myndigheterna. De arbetsmetoder polis och åklagare använder idag leder till att spaningsinsatserna kan bli långa. Den längre spaningsinsatsen motiveras med ett behov att säkra tillräckligt hållbar bevisning för att kunna döma gärningsmännen till avskräckande och kännbara fängelsestraff.

En längre spaningsinsats genomförs enligt min mening på offrets bekostnad och i konflikt med reglerna om de mänskliga rättigheterna. I uppsatsen har jag behandlat frågan där offret misstänks vara under 18 år - i lagens mening ett barn - och jag har huvudsakligen utgått i från svenska förhållanden och antagit ett tydligt offer- och barnskyddsperspektiv.

Uppsatsen behandlar bland annat frågan om vilken strategi och vilka arbetsmetoder de brottsutredande myndigheterna i första hand ska välja. Valet står mellan en straff- och gärningsmannafokuserad inriktning alternativt en offerfokuserad inriktning där de mänskliga rättigheterna prioriteras i förhållande till straff och strafflängd. Jag har i min uppsats gått igenom bakgrunden till den svenska människohandelsparagrafen och de effekter lagen givit på de brottsutredande myndigheternas val av arbetsmetoder. Jag försöker identifiera de problem som uppstår i konflikten mellan de beviskrav människohandelsparagrafen ställer, de lagar och regler som specifikt styr de brottsutredande myndigheterna och reglerna om de mänskliga rättigheterna. Jag söker också efter förklaringar till varför bekämpningen av människohandelsbrotten i stor utsträckning har fått en gärningsmannafokuserad inriktning.

Det finns inte någon enhetlig fastlagd arbetsmetod vid de brottsbekämpande myndigheterna när det gäller att bekämpa människohandelsbrotten i Sverige. Mycket talar för att det finns olika uppfattningar på olika platser i Sverige när det gäller vilken strategi och vilka arbetsmetoder man skall använda för en framgångsrik bekämpning av människohandelsbrotten. Förklaringarna till detta kan enligt min uppfattning vara flera varav den svenska lagstiftningens internationella framväxt är en. Internationella straff- och gärningsmannafokuserade influenser har påverkat de svenska brottsutredande myndigheternas arbetsmetoder. De föreskrifter som finns i Sverige när det gäller myndigheternas verksamhetsuppföljning med särskilda återrapporteringskrav styr myndigheternas arbete på ett sådant sätt att offrets ställning försvagas.

Människohandelsbrotten ställer också särskilda krav på de brottsutredande myndigheterna på grund av att brottstypen avviker från andra brott till exempel mord och dråp som är avslutade när polisen påbörjar sitt spanings- och utredningsarbete. När polisen får kännedom om ett människohandelsbrott och under den därpå följande spaningsfasen pågår den brottsliga gärningen hela tiden. Offret utsätts under denna tid för upprepade nya grova övergrepp samtidigt som polisens och åklagarens spanings- och förundersökningsarbete fortgår. Det finns en risk för att utredningarna handläggs på samma sätt som vid andra brott därför att människohandelsbrottet trots allt är relativt ovanligt förekommande i Sverige. Detta bidrar ytterligare till offrens utsatthet.

Både internationell och nationell barnskyddsrätt är entydig. Barn skall skyddas med alla medel samhället kan uppbringa och barnets bästa skall vara utgångspunkten för samtliga beslut som påverkar ett barn. Även vår svenska regering anger att ett barns utveckling skall säkras till det yttersta av samhällets förmåga. Ett flertal internationella konventioner binder Sverige som stat och därmed svenska myndigheter att uppfylla dessa grundläggande krav. Svensk lagstiftning ålägger också den enskilde myndighetsanställde att ovillkorligen meddela socialnämnden om det föreligger förhållanden som bör föranleda en åtgärd från de sociala myndigheternas sida. En misstanke om att ett barn utnyttjas sexuellt av en människohandlare är en uppenbar sådan situation.

De regelverk som styr polis och åklagares grundläggande huvuduppgifter ger inte något utrymme att välja en arbetsmetod där bevisning mot gärningsmannen prioriteras framför barnets hälsa och utveckling. Detta gäller i synnerhet polisen och några undantag finns inte.

Polis och åklagare ställs ofta inför olika val vid spaning mot grövre brott. I vissa fall kan polis och åklagare välja att avvakta en tid med tillslag för att kunna slå till vid, ett ur förundersökningssynpunkt, lämpligare tillfälle. Inte i något av dessa andra grövre brott, som exempelvis grovt rån eller människorov, avvaktas eller vidtas några åtgärder som skulle kunna utgöra en ökad risk för offret. Detta gäller även om det skulle innebära att alla möjligheter att döma gärningsmannen helt spolieras.

Vid människohandelsbrotten är det viktigaste att rädda barnen och inte att gärningsmannen får ett väldigt långt fängelsestraff. Straffets brottspreventiva betydelse är som jag ser det överskattad. Risken att åka fast kombinerad med risken att bli av med stora intjänade värden eller de pengar gärningsmannen investerat i ett offer kan ha större effekt i preventivt hänseende.

Jag är vidare tveksam till hur man använder begreppet ”barnets bästa” idag. Begreppet lovar mer än det håller genom att barnets bästa ofta utgår från en vuxen värld där barnets bästa skall kompromissas in. Barnets bästa skall då vägas mot vuxnas bekvämlighet eller vuxnas syn på vad som är viktigt. En sådan sak är vilket bevisning som måste säkras eller vilket straff vuxna anser att en människohandlare skall ha även om det sker på barnets bekostnad. I uppsatsen har jag föreslagit en tankemodell som innebär ett nytt sätt att använda begreppet ”barnsyn” på. Modellen går ut på att beslut rörande barn skall utgå ifrån att barnet själv ser på situationen och tar beslut med en vuxen persons intellekt och förstånd. Beslutet blir i så motto själviskt till barnets fördel utan anpassning till de svårigheter som drabbar vuxna i situationen. Barnsyn enligt nu föreslagen tankemodell ska enligt min mening genomsyra samtliga beslut vid misstanke och utredning om människohandelsbrott riktad mot barn.

Jag har sammanfattningsvis ifrågasatt om de särskilda rättigheter barn har idag fullt ut tillgodoses av svenska brottsutredande myndigheter. Detta gäller särskilt i de fall man, under längre eller kortare tid, väljer att spana mot gärningsmän och samla ytterligare bevisning mot dem när det finns misstanke eller vetskap om människohandel för sexuella ändamål riktade mot barn. Valet - att omedelbart avbryta brottslig gärning och rädda barnet eller att säkra bevisning mot gärningsmannen genom ett traditionellt spaningsarbete - är klart och enkelt. Internationella och nationella regler är enligt min mening tvingande till fördel för barnet. Den fullödiga bevisningen som garanterar ett långt och kännbart fängelsestraff får trots allt komma i andra hand. Enligt min mening ska ett ingripande göras omedelbart för att rädda barnet ur denna ytterst svåra situation.

Enligt min uppfattning är det fullt möjligt att ta fram en offerfokuserad utredningsmodell. Jag har avslutningsvis föreslagit en modell som skulle kunna vara ett alternativ utan att man behöver göra effektivitetsförluster i förhållande till de resultatmått polis och åklagare använder idag i den brottsutredande verksamheten. Modellen omfattar förutom en ny arbetsmetodik, där offret är första prioritet, förslag på delvis nya mätmetoder. Syftet med förslaget är att i ett nationellt och internationellt perspektiv bättre tillfredställa reglerna om de mänskliga rättigheterna och uppnå en effektiv och enhetlig brottsbekämpning där offret sätts i centrum. Modellen genomsyras av en tydlig barnsyn. Samverkan, kraftsamling, uthållighet och riskminimering är nyckelord i min modell.