”Va! Går du på Åtgärdsprogrammet?” En undersökning av gymnasieelevers upplevelser av sina åtgärdsprogram.

Abstract

Syfte Studiens syfte var att undersöka hur elever, med upprättade åtgärdsprogram, säger sig uppleva sin situation i skolan, avseende bemötande, delaktighet och åtgärdsprogrammets betydelse för studierna. Ambitionen var dessutom att titta på om eventuella skillnader finns, sett ur ett genusperspektiv. Tillvägagångssätt En kvalitativ metod i form av intervjuer användes, för att få en bild av elevernas subjektiva upplevelser. Totalt intervjuades sex elever, tre kvinnliga och tre manliga, på de nationella programmen på en gymnasieskola i en västsvensk kommun. För att kunna diskutera och jämföra de resultat som undersökningen gett, har litteraturstudier och tidigare forskning varit en betydelsefull del arbetet. Resultat och slutsatser Det har inte varit möjligt att generalisera resultatet av denna begränsade undersökning. Resultatet har dock gett upphov till en del funderingar angående specialpedagogiska insatser i allmänhet och i arbete med åtgärdsprogram i synnerhet. Majoriteten av eleverna i undersökningen ansåg sig ha blivit väl bemötta och har varit delaktiga i utformningen av sina åtgärdsprogram. Bemötandet är en betydelsefull grundpelare i ett effektivt samspel, och arbetet med intervjuerna har ytterligare betonat denna aspekt. Resultaten avseende delaktighet har inte sammanfallit med tidigare studier, gällande grundskolan och gymnasiets IV-program. Möjligen kan detta bero på gymnasieelevernas ålder och mognadsnivå. Min ursprungliga uppfattning om att kvinnliga elever är mer missnöjda med det stöd de får, har inte bekräftats i undersökningen, även om det är två av de kvinnliga eleverna som uttrycker missnöje över bristande stöd. När det gäller frågan om vilken nytta åtgärdsprogrammen fört med sig, uppvisade undersökningen tydligt att det fanns en brist i uppföljningsarbetet. För att effektivisera detta arbete krävs, enligt min mening, att det individuella stödet på skolan utvecklas och koordineras i större utsträckning. Vidare behöver ansvarsfördelningen klargöras. Den satsning på kompetenshöjande insatser som berör all personal på skolan, avseende elever i behov av särskilt stöd, bör fortsätta. Avslutningsvis är det också viktigt att man arbetar förebyggande för att försöka reducera behovet av särskilt stöd och använder skolans resurser på ett effektivt och klokt sätt.