HÖRSELVÅRDENS MOTTAGANDE AV DÖVA NYANLÄNDA BARN OCH UNGDOMAR

Abstract

Syfte: Syftet med denna intervjustudie är att undersöka hur döva nyanlända barn och ungdomar med familj, tas emot av hörselteam för barn och ungdom inom Hörselverksamheten i Västra Götalandsregionen. Syftet är även att få en klarare bild av hur deras behov av stöd ser ut.

Metod: Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med hörselpedagoger vid två olika hörselteam. Intervjuerna har spelats in med diktafon, transkriberats och sedan bearbetats genom tematisk analys. Resultat: Resultatet visar att gruppen nyanlända döva barn och ungdomar som kommer i kontakt med ett hörselteam är heterogen och relativt liten. Då många inom gruppen har fler funktionshinder än dövhet samt behov av olika typer av stöd samarbetar hörselteam med flertalet olika myndigheter och vårdinstanser. Barnen och ungdomarna saknar i regel ett utvecklat språk men har oftast tillsammans med familj skapat någon form av kommunikation baserat på gester. Motivationen att lära sig svenskt teckenspråk är oftast stor hos barnen och ungdomarna men tillgång till teckenspråkig miljö skiljer sig markant beroende på var i landet familjen placeras. Konklusion: Arbetet med nyanlända döva barn/ungdomar är mer krävande ju äldre barnen/ungdomarna är när de anländer p.g.a. att de flesta äldre barn och ungdomar saknar ett utvecklat språk samt att möjlighet till auditiv stimulering blir svårare ju längre barnet levt utan. En del familjer har svårt att prioritera barnets/ungdomens språkutveckling då situationen som nyanländ tenderar att ge upphov till än mer akuta behov. Däremot visar inte resultatet att nyanlända föräldrar skulle vara negativt inställda till teckenspråk eller specialskola, något som tidigare forskning påvisat. Förutsättningar för döva, vad gäller bland annat skolform skiljer sig åt runt om i landet. I syfte att värna om lika livsvillkor behöver nyanlända familjer med döva barn/ungdomar få möjlighet att placeras i en stad med goda teckenspråkiga resurser.