Möta det ökade (blod)trycket

Abstract

Bakgrund: Primär hypertoni är ett folkhälsoproblem världen över som uppkommer utan en specifik anledning, och de diffusa symtomen uppmärksammas sällan av individen själv. En god hypertonihantering minskar risken att insjukna i följdsjukdomar såsom stroke och demens. Grunden i hypertonihanteringen är att leva hälsosamt och ta blodtryckssänkande läkemedel. Sjuksköterskan kan arbeta hälsofrämjande genom att stärka individens self-efficacy till att lyckas genomföra olika slags livsstilsförändringar. Syftet med studien var att undersöka innehåll och effekter av sjuksköterskans hälsofrämjande interventioner hos patienter med primär hypertoni. Metoden var en litteraturstudie där vetenskapliga artiklar valdes ut i databaserna CINAHL och PubMed. Studiens inklusionskriterier var personer över 18 år med primär hypertoni som fått sjuksköterskeledda interventioner. Exklusionskriterierna var personer med sekundär hypertoni som fått läkarinterventioner. All data analyserades genom att plocka ut likheter och skillnader utifrån artiklarnas resultat. Den mest relevanta informationen delades sedan in i teman och rubriker. Alla artiklar hade fått etiskt godkännande av etikkommittéer och samtycke från deltagarna. Resultat: Ett mönster som sågs var att en högt skattad self–efficacy bidrog till ökad self–management i form av exempelvis ökad fysisk aktivitet och förbättrade kostvanor. Nivåökningarna av self–efficacy och self–management sågs främst inom interventionsgrupperna. Den hälsosammare livsstilen som antogs av framförallt interventionsdeltagarna bidrog också till en sänkning av det systoliska trycket. I flera studier sågs en signifikans mellan grupperna gällande det systoliska trycket. Slutsats: Deltagarna inom interventionsgrupperna började leva hälsosammare med hjälp av sjuksköterskans stöd. I ett vidare perspektiv innebär det att vårdbehovet kan minska när patienterna i hög utsträckning klarar av att sköta sin egen hypertonihantering. Dessutom bidrar en välfungerande hypertonihantering till att det förväntade ökade trycket på vården kan mötas på ett hållbarare sätt. När följdsjukdomar förebyggs behöver inte vårdkrävande behandlingar sättas in.